Boken den svårfångade reflektionen, var verkligen svår att få grepp om. Min stående fråga genom hela boken var - ska den aldrig ta slut?
När jag väl läst den en gång, blev det en gång till med, pennan i högsta hugg, och det fanns mycket att fundera kring.
Att den var skriven av tre författare gjorde kanske boken lite svårare, men samtidigt kändes det bra att få lämna den ena författaren och gå över till nästa då kapitlen ändrade karaktär.
Jag hade svårt att hitta flyt i läsningen, men när jag läst boken och funderat lite började jag att bli riktigt arg!
Vilka förutsättningar har vi på vår arbetsplats att göra några pedagogiska dokumentationer. Får vi några över huvud taget.
Jag var riktigt arg i 5 dagar då jag äntligen träffade min rektor och fick utlopp för min ilska. det resulterade i 5 timmars planering och reflektion i vårt arbetslag, som under hela hösten inte har haft en chans att få sitta ner i lugn och ro och prata oss samman vad vi vill med vår barngrupp och hur vi ska komma dit.
Det kändes mycket bra!
Till saken hör också att vi är helt nya för varandra, och vi började arbeta tillsammans i september. Då var terminen i full gång och på 45 min i veckan hinner man inte riktigt med allt som ska göras. Mycket av vår tid gick åt till samtal med specialpedagog och allt som hör samman med det.
Boken känns nu efteråt som mycket läsvärd, jag kommer kanske inte att läsa om hela boken, men väl valda delar av den.
Forumspel är en metod att bearbeta olika typer av frågeställningar en människa och en grupp
Människor kan hamna i när de interagerar.
För några år sen hade vi en vikarie som var utbildad dramapedagog, som på samling med barnen
spelade upp små incidenter som hade hänt i leken med hjälp av rekvisita, tex lego gubbar och cyklar till små lego. Hon tog då hjälp av barnen för att lösa lego gubbarnas "dilemman". Barnen hittade
ofta lösningar på alla problem. Särskilt de äldre barnen hjälpte med stor iver till att
hitta på olika lösningar. Vi upplevde då att barnen hade med sig metoder för att lösa problem när de sen kom i konflit i leken och att de tog hjälp av varandra.
Detta tycker jag är en form av forum spel, även om barnen inte själva deltar i själva spelet så kan de få vara med och hitta lösningar, se på händelsen från ett annat perspektiv, lyssna till varandras olika lösningar och kanske hitta på egna.
Jag har själv deltagit i forumspel alldeles nyligen . Pocket teatern var det som skötte agerandet, men vi i publiken fick ropa stopp och berätta för aktörerna hur de skulle agera. Det var mycket intressant då de lösningar som vi kom med ofta inte resulterade i en lösning på problemet som vi trodde, då motspelaren reagerade på ett helt annat sätt än vi trott. Det tog en stund men vi började till slut att lösa upp en del knutar.
Rum för reflektion säger vi ibland,
-Vad menas med det?
Reflektion behöver utrymme. Den behöver någonstans att vara och det krävs tid. Denna plats är mental och kognitiv, en plats där tankar och känslor får rum.
För att kunna reflektera, behöver jag säga högt, vad jag ser och tycker, främst för att höra vad jag tänkte. Jag vill också höra vad mina kollegor ser och tycker.
Inte förrän då kan vi starta vår reflektion och vi kan gemensamt komma fram till vad vi och barnen behöv och vill lära mer om. Hur vi ska gå till väga och varför just detta sättet är bäst.
Vi behöver också tid att diskutera, tid som i dag är svår att hitta
Jag upplever att just tid att samtala tillsammans i arbetslagt har försvunnit mer och mer, allt eftersom barnantalet i grupperna har ökat.
Vi förväntas arbeta i storarbets lag och gå över till andra avdelningar för att hjälpa till, om vi har färre barn och någon annan avdelning har fler, då det är just då, när man tillfälligtvis har lite färre barn som möjligheten att samtala pedagoger i mellan finns.
Under julledigheter när det ofta är lite barn på våra förskolor, slås dessa ihop för att spara in och vi blir åter fulla grupper. Barnen kommer från olika avdelningar och ja till och med olika förskolor i området, och det gör även personalen.
Det är visserligen mycket trevligt att möta andra pedagoger från olika förskolor men det kanske ändå är viktigast att vi som arbetar på samma förskola och avdelning får möjlighet att träffas och att barngrupperna inte blir så stora, så att dessa tillfällen kan utnyttjas till planering, reflektion och dokumentation.
Några frågor att ställa sig för att få en reflekterande blick:
Vilket är sammanhanget bilden verkar i?
Vad visas och hur?
Vilka likheter och skillnader går att hävda mellan olika delar av bilden?
Vad kan du med bildens hjälp sätta ord på och kanske skapa begrepp av som inte hade varit möjligt utan den?
Vad kan vi göra med den?
Vad gör den med oss?
Vad kan du stå för att du ser?
Varför då?
I höstas på en ArbetsPlats Träff satt vi 60 pedagoger och skulle reflektera över en bild.
Bilden var på några barn som stod med ryggen mot fotografen och tittade på något som ett av barnen hade.
Frågan som ställdes var, - Vad ser ni?
En djup och lång tystnad bredde ut sig.
Efter en stund sa bildförevisaren att något måste ni ju se, och då sa någon, - koncentration.
Då vi inte kom längre, byttes bilden ut till en ny bild där några av personalen var fotograferade där de jobbade med kol kritor från ett annat APO möte. Även i denna bild fanns -koncentration
Vi delades sen in i små grupper och skulle där reflektera över bilden.
Att ställas inför en sån uppgift utan förhands information över hur vi skulle gå till väga, väckte bestörtning och mycket tid gick åt till att låta frustrationen komma fram, därefter tog vi oss an bilden och försökte beskriva bilden.
Det blev inte mycket sagt, då det var en helt ny erfarenhet för de flesta av oss. Kanske hade det gett oss mer om vi fått mer informatin innen och kanske någon av frågorna ovan.
Kvällen uppfattades av många som helt meningslös, vilket är synd då vi istället kanskehade kunnat få ett vertyg med oss, om hur man bearbetar man en bild. Kanske som det står i boken
- Ändå kan vi påstå att beskrivningen har till uppgift att "föra in" de samtalande i bilden, att få bilden att öppna sig för dem.
Men även detta kan vi vända på och säga att beskrivningen lika mycket har till uppgift att föra in bilden i de som samtalar. Alla i gruppen kan delta i beskrivningen men det är en fördel att en person "drar" i början så att de andra får någon att följa. Det som händer då är att lyssnandet etableras som en viktig funktion i det fortsatta arbetet.
På min avdelning har vi alltid tagit mycket bilder. Barnen har egna pärmar där bilder från då de skolades in och tills de slutar samlas.
I tamburen för vi en veckodagbok där bilder som tagits under veckan sätts in. Där kan barnen tillsammans med sina föräldrar se vad som hänt under veckan och föräldrarna kan ställa frågor till barnen, som får berätta vad de minns av aktiviteterna.
Att nu ta bilder på barnen under vårt tema arbeta, och analysera och tolka dem är en helt ny erfarenhet som kommer att bli mycket spännande. Det känns skönt att vi är tre i arbetslaget och att kommer att hjälpas åt med arbetet
Att kunna anväde iPaden i det arbetet känns också bra, då den är snabb, så att vi verkligen kan fånga barnen mitt i ögonblicket
Kanske kommer vi också att ha nytta av de frågeställningarna som finns i boken, i vårt dokumentations arbete.
